Sedan jag slutade dricka och droga kan jag känna mig jätte ensam. Men jag borde väl ha känt mig ensam förut när jag var aktiv? Absolut det gjorde jag. Men hjärnan, den sjuka sidan av mig som är en beroende person försöker ständigt lura mig att det var bättre förut. Jag har övergivit "den" (drogerna) som alltid fanns vid min sida. Mådde jag dålig, kände jag mig ensam, när jag ville ha lite kul (fast att jag aldrig hade kul på slutet då jag drogade eftersom det bara blev konsekvenser)så kunde jag alltid ta till drogerna. Vad gör jag idag när jag känner så? Jo jag får stå ut. Jag får stångas mot känslorna. Inte vika mig en tumm. Det är väl så man växer som person också? Att gå igenom allt som är jobbigt. Ibland, ofta, kan jag önskar jag att jag kunde supa mig jätte full ikväll och vakna imorn med samma mående jag har idag. Jag vet att det inte funkar så. För super jag ikväll är jag inte nykter de närmsta dagarna och det som jag har kämpat i snart ett år för blir förgäves.

Jag har väldigt,väldigt mycket att arbeta med mig själv. Det är många pusselbitar som inte fallti på plats. jag är rädd för att träffa nya människor, jag har svårt för att öppna mig och prata utifrån mig själv, jag är rädd för att göra bort mig, jag är rädd för att de jag säger inte ska låta rätt, jag är rädd för att misslyckas. Min självkänsla är körd i botten och självförtroende saknar jag. Men en dag i taget, jag blir starkare med tiden. Men jag får aldrig glömma vem jag är.

"ett steg åt fel håll och det finns ingen morgondag"

"at least I thought I was dancing, ´til somebody stepped on my hand"